"Människa du är en snäcka i rymden" : En tematisk analys av Kerstin Söderholms lyrik

Kerstin Söderholm hör till den finlandssvenska modernistgenerationen. I denna uppsats analyserar jag tematiskt Kerstin Söderholms debutsamling Röster ur tingen. Jag drar även paralleller till de senare diktsamlingarna. Jag undersöker begrepp som natur och skapande. Dessa begrepp betraktar jag som teman. I enlighet med Willie van Peers definition på vad ett litterärt tema är, är dessa begrepp i Söderholms texter framträdande, fyllda med mening samt känslomässigt laddade. Inspirerad av Jean Pierre Richard skriver jag även om dikotomiers betydelse. Jag tar upp motsatsparen värme-kyla och ljus-mörker. Jag undersöker också vattnets tematiska funktion och dess sammankoppling med skaparkraften. Genom att granska den beskrivning av människo- och diktarrollen som framkommer i både debutsamlingen och de senare diktsamlingarna undersöker jag den konstnärliga skaparprocessen, dess förutsättningar och förverkligande i Söderholms diktvärld. Redan i debutsamlingen formar Söderholm ett ”konstnärligt manifest” gällande livet och skapandets förutsättningar. Människan intar rollen av en förmedlare mellan jord och himmel, mellan det mörka och det ljusa, mellan tingens värld och de högre sfärerna. I denna uppsats granskar jag även ingående Söderholms naturlyrik. Jag undersöker naturens funktion, hur naturen gestaltas, och relationen mellan människan och naturen i Söderholms fem diktsamlingar. Jag lyfter fram exempel på naturmystik, besjälning av naturen, kärlekslyrik förknippad med naturen samt trädens tematiska funktion i Söderholms lyrik. Rudolf Steiners naturbetraktelser har mycket gemensamt med Söderholms syn på naturen, där lyssnande och inlevelse är av största vikt för att uppnå en stark gemenskapskänsla och andlig insikt. Istället för en nära samhörighet till andra människor beskriver Söderholms diktjag en tät närhet och samhörighet med tingen i naturen. Naturens förknippas även starkt med skaparakten och sagans värld. Man kan hos Söderholm märka en stark idealism och vissa symbolistiska drag, hit kan räknas fokuseringen på det inre livet och det mänskliga medvetandets förmåga att sudda ut gränsen mellan sig själv och naturen. Fastän ett inkännande förhållande till naturen dominerar förekommer även vissa nietzscheanska drag hos Söderholm, speciellt gällande det inre livets styrka samt det konstnärliga skapandet, som sätts i centrum. Söderholm väver i sin diktning ihop smärta och glädje på ett komplext sätt. I Söderholms dikter förekommer tanken att för att något nytt skall kunna födas måste det gamla gå under. Denna offertematik anknyts till skaparakten, där smärta och eufori sammantvinnas. Eftersom Söderholms diktning har många beröringspunkter med romantiken vill jag även ge diktningen en romantisk kontext. Romantikens kärlek till och idealisering av naturen har sin parallell i Söderholms naturdiktning. Söderholm delar också romantikernas längtan bort från verkligheten här och nu. Idén om det förlorade paradiset och vägen tillbaka, som går genom konsten, återfinns också hos Söderholm. Det konstnärliga skapandet upphäver alienationen. Liksom romantikerna prioriterar Söderholm den inre världen framom den yttre och kreativiteten framom de rådande fysiska omständigheterna. Söderholm betonar även starkt drömlivet samt känslans och längtans betydelse i det konstnärliga skapandet